jag är en skammens människa

Var på min farfars begravning idag. Lyckades hålla känslorna i ordning ganska länge genom att för mig själv ifrågasätta kristendomen, svenska kyrkan och fundera på de olika färgerna som fanns i kapellet. Psalmerna komplicerade till det hela då jag var tvungen att koncentrera mig och därmed inte lika bra kunde mota bort de känslor som fanns inom mig. Lyckades dock hålla mig ifrån tårarna fram tills det var tid för alla att gå fram till graven och ta förväl. Då blev allas snyftingar värre och när jag plötsligt märkte att både Janne och pappa fällde tårar, ja då kom mina med. Skämdes lite då det inte kändes som att jag hade rätt att fälla några tårar då jag knappt kände den man som begravdes. Inte ens när jag var hos farmor och farfar som liten minns jag att jag umgicks särskilt mycket med Axel. Bara det, för mig känns det mest krystat att säga "farmor" och "farfar", de har alltid varit Siv och Axel. Ännu mer skam kände jag när jag insåg att jag aldrig hade känt igen min farbror Bengt om jag mött honom ute på stan, men mest skam kände jag nog trots allt när jag insåg att jag har sett min faster Stina på stan flera gånger utan att ha hälsat då jag inte visste att det var hon.

Siv, min farmor, såg inte alls ut så som jag mindes henne. Inte konstigt egentligen då det nog var nästan 10 år sedan jag träffade henne senast. Jag mindes henne som en stor och robust kvinna som inte alls såg ut som en "farmor", men nu satt hon helt plötsligt där liten och ihopkrypt i en rullstol. Det var nästan ingenting kvar av henne.

Nu ska jag bedöva mina känslor med en hel del alkohol och sen lite till