Krångel som skapar ångest

Vad allt ska krångla till sig.

Har varje dag jag pratat med mamma i telefon undrat om jag fått brev från Svekiv (de som har hand om Kibbutz-vistelsen i Israel). Hon har svarat nej var gång. Igår kväll när jag kom hem till Åhus hittar jag så brevet i min säng på rummet. Då har pappa, utan att säga något, lagt det där och när jag öppnar det ser jag att anmälningsavgiften ska vara betald senast till den 1 november, dvs imorgon! Jag har inte min bankdosa med mig så jag kan tidigast lägga in en betalning på lördag kväll. Som då är inne hos svekiv måndag eller tisdag...
Nästa problem är att den slutgiltiga betalningen på 9000 kr ska vara betald senast den 6 december och jag får inte reda på antagningen till journalistutbildningen förrens 9-12 december! Det är dessutom bara första antagningen. 2a antagningen är först den 8-9 januari!

Sedan har vi det här med boende i Gbg. När själva provet ska göras behöver jag någonstanns att bo natten innan. Har lite olika människor jag känner där, men vill inte tvinga mig på hos någon. Fast det känns dumt att betala vandrarhem när jag lika gärna kan bo hos någon gratis...

Sedan är jag lite orolig för boendelösningen om jag väl kommer in i Gbg. Har ställt upp mig i två olika bostadsköer, men gissar att det kommer att bli djävulskt svårt ändå att få boende. :(

Glädjebesked!

Fick idag reda på att jag blivit utvald till att vara en av de 120 stycken lyckliga människorna som för göra antagningsproven till Journalistutbildningen i Göteborg!!! I och för sig ska proven vara jättesvåra, men för mig känns det som ett enormt steg bara att lyckas ta sig fram dit! Ännu mer tur har jag att datumet för dessa prov är den 17 november, dvs dagen innan jag åker till New York: hade ju lika gärna kunnat bli dagen efter jag åkte dit! Har bokat tåg för lite drygt 400kr, men det är det värt. Man ska inte tänka för mycket i förväg, men tänk om jag skulle klara provet: då skulle jag flytta till Göteborg till våren och gå på en av sveriges bästa journalistutbildningar! Lite läskig tanke, men samtidigt otroligt frestande.

Vad mitt liv består av

Igår skrev jag högskoleprovet. Kändes inte som att det gick så jättebra, men när jag sen rättade på internet visade det sig att jag kanske har möjlighet att få 1,4 eller till och med 1,5!!! (tar fyra veckor tills man får veta exakt). Det betyder åtminstone att jag nu kanske har chans att komma in på journalistutbildningen i Gbg där de gör sitt första urval utifrån högskoleprovsresultat. :)

Jag har förresten skickat in anmälan nu till Svekiv om att jag vill jobba på kibbutz. Får se vart det blir. Jag strök att jag gärna ville komma till Yotvata och skrev istället bara att jag ville till den södra regionen (bäst väder där under jan-april).

Ska till jobbet snart. Men skönt att det ställdes om till vintertid så att det är en timme till tills jobbet. Jobbar dessutom bara 5 timmar ikväll så det är gött. Inte lika gött dock att jag sedan ska jag jobba 7-16 imorgon. :(

Kibbutz Yotvata

Måste bara visa ett foto på den Kibbutz jag har önskat om att få arbeta på i 3 månader. Mitt i öknen ligger den, öde från all civilisation. haha, jag är nog galen

Minnena av Dublin

I och med min kommande resa till Dublin så började jag titta igenom mina gamla foton därifrån och snacka om minnen! Blev helt gråtfärdig. Visst fanns det många stunder när allt kändes som ett helvete, men jag var nog även med om några av de bästa stunderna i mitt liv där. Det var så underbara människor jag lärde känna där, man levde ett fritt liv och mitt i en stad som aldrig sover.

Även om jag vet att det bara är för mig fotona väcker ömma minnen så måste jag bara dela med mig.


Här sitter man då en av de första dagarna på vandrarhemmet i Dublin. Uppklädd var jag för att ge ett gott intryck när jag sökte jobb, men inte hjälpte det då det skulle visa sig dröja en vecka innan jag fick napp (en vecka där jag gick ute varje dag och delade ut cv:s). Hann få lite (en hel del...) ångest.


Vi hade bokat in 4 nätter på vandrarhem och var så överlyckliga när vi hittade den här lägenheten mitt i centrum. Vi tre tjejer (jag, sara och Rebecca - senare Echo istället för R) delade på ett rum och två killar delade på det andra sovrummet. Lägenheten var täckt av mögel, ständigt iskall och med tvärdrag trots att alla fönster och dörrar var stängda. Den första tiden älskade vi stället trots dess brister, men så småningom kom vi alla att hata det som pesten!


Det blev mycket festande. En klassiker för mig och Sara blev att dela på en flaska dålig rom och sen hamna på köttmarknaden Q-bar trots att vi både två ville gå till nåt annat ställe. På det här fotot är jag dock på schyssta stället Pal Joes (tror jag det hette) där jag och Sara bl.a. lyckades dansa rakt in i högtalarna så vi både gjorde illa oss ganska ordentligt. Det var även efter en kväll här som Sara fällde en av de bästa kommentarerna när hon ringde och frågade vart jag var och jag svarade att jag inte visste, då frågade hon om hon skulle komma och möta mig... haha, vad jag mobbade henne för det sen. fast egentligen var jag väl den värsta som var helt vilse någonstanns i utkanten av dublin...


Vi firade även jul i Dublin och försökte skapa ett svenskt julbord. Efter maten gick vi ut för att festa, men allt var stängt. Hamnade tillslut hos en mysko kille som vi lärt känna när han tiggde om att få flytta in hos oss och vi dissade honom... Vi stannade inte länge och inte heller nyåret blev någon större succé då både jag och Sara var rejält förkylda med feber. Vi tvingade oss till att sitta uppe till tolvslaget, skålade med en klunk champange och sen gick vi och lade oss. I januari var jag hemme och hälsade på familjen i några dagar och när jag kom tillbaka till jobbet hade det kommit massa nya människor. (arbetskraften byttes ut var och varannan dag).


Dessa människor var dock enormt trevliga och det blev mycket festande ihop. Elise, den franska tjejen som jag står bredvid, blev dessutom en av mina bästa vänner där och Claudio, killen i sidan med orange tröja, ville bli tillsammans med mig. (dissade dock honom då jag bara såg honom som en god vän).


När jag 8 månader senare tillslut var tvungen att återvända till Sverige kändes det riktigt hemskt. Det blev två förvälsfester (där jobbet ordnade den ena för mig), en sorgsen middag med Sara och en sista utekväll med Sara och Echo (fotot) som jag delat några av de bästa och de värsta stunderna med i Dublin. I taxin till flygplatsen grät jag som ett barn och ville bara be chauffören att vända om.

Den närmsta tiden efter Dublin återvände jag med jämna mellanrum och hälsade på, men så småningom började alla jag kände flytta därifrån och jag har därför inte varit tillbaka på länge. Nu ska jag då dit igen och det känns pirrigt samtidigt som det känns lite sorgligt. Jag hoppas kunna få tag på Echo och kanske ett par av de jag arbetade med, men alla mina närmsta vänner är borta och troligen kommer inget vara sig likt i Dunnes där jag jobbade.

Deja vu

Så har det hänt igen. När jag slutade gymnasiet skulle en kompis följa med mig och familjen till frankrike. Allt var bokat och bestämt när hon plötsligt backade ur och sa hon inte kunde. Jag blev så otroligt arg och besviken att jag lovade mig själv att aldrig mer lite på vänner som lovar saker. Med åren mjuknade jag dock upp och börja återigen tro på att folk inte lovar saker de inte kan hålla. Speciellt inte att de ska med på en resa som de sedan bakar ur. Sedan början av augusti blev det klart att jag och en annan kompis skulle åka till dublin. Vi bokade och ordnade allt. Nu, tre dagar innan vi ska åka, meddelar hon att hon tyvärr inte kan följa med...! Anledningen var att hon missat en faktura så hon hade plötsligt inte råd längre. Så nu står jag här ensam med två flygbiljetter och ska snart åka. Det går att boka om biljetten i ett annat namn så om nån vill följa med får ni jättegärna höra av er snarast! Resan är Måndag-fredag, vi bor på vandrarhem i centrala Dublin och kostnaden för Flyget och boendet går sammanlagt bara på 1 150kr!

Jag har dock inga större förväntningar på att kunna hitta någon som kan följa med så här snart inpå så det blir väl till att åka själv och sedan i min ensamhet gå runt i stan, sitta ensam och äta och kanske t.o.m. vara så patetisk att gå ensam på krogen... jippie...