Ångesten som gräver inom mig

Borde skriva om omoperation 2 då jag tidigare bara hade tillfälle att berätta om första omoperationen, men just nu har jag varken tid eller lust. Just lust är något jag egentligen inte har för någonting. Går omkring hela dagarna med trötthet, illamående och ångest. Jag får inte i mig den mängd vätska jag borde trots att jag verkligen tvingar mig själv och inte gör något annat än dricker. Illamående blir jag så fort jag tar minsta lilla klunk av en soppa eller något annat än vatten. Men ångesten är det värsta. Först och främst är det all ångest över om jag någonsin kommer bli helt återställd. Det känns inte så nu. Det var ändå nästan två veckor sedan senaste op:n och ändå mår jag så här. Har dessutom ont i ryggen och är väldigt tungandad. Den andra sortens ångest är över att jag på sätt och vis och åstadkommit det här mot mig själv. Om jag aldrig hade gjort första op:n så hade idag varit en helt vanlig dag. Jag hade mått helt prima utöver några kilon för mycket. Om jag hade vetat det jag vet nu hade jag aldrig gjort operationen och jag blir bedrövad på mig själv att jag inte brydde mig mer om riskerna i förväg. Fast sedan vet jag ju att jag har haft en enorm otur. En stor majoritet som gör GBP-op mår hur bra som helst redan dagen efter, men tyvärr måste någon bli den där lilla procenten som det går dåligt för. Jag får bara hoppas att det i längden är värt det. (även om det känns som en framtid som inte existerar just nu)