måndag 26 oktober 2009

Omoperation 1

Det är så mycket som har hänt att jag inte ens vet vart jag ska börja.

När nästan en vecka hade gått sedan min gbp-op så tyckte jag att jag mådde tillräckligt bra för att ta mig till malmö och plugga inför den kommande tentan. På onsdagen tog jag mig därför till Karin och Pontus och även om jag inte riktigt var fit for fight så lyckades vi plugga en hel del. Gick sedan och lade oss på kvällen utan att jag upplevde några större problem. Vaknade dock upp lite innan sex (tror jag att det var) på torsdagsmorgonen och hade rejält ont. Tog mig till toan för tänkte att det kunde hjälpa, men efter den dagliga diarrén blev jag illamående och började spy. Smärtorna ökade då drastigt och utöver ont i magen så fick jag väldigt ont i bröstet. Trodde nästan jag höll på att få en hjärtinfarkt. Lyckades med svag röst kalla på Pontus och Karin som låg och sov i rummet bredvid. Efter samtal med sjukrådgivningen stod det klart att vi var tvugna att ta oss till akuten. Vid det här laget mådde jag så dåligt att jag inte riktigt minns allt som hände. Har ett svagt minne hur jag fick hjälp att få på mig kläder och sedan ta mig till en väntande taxi. Snart var vi på akuten där en snäll läkare tog hand om mig. (minns dock att när jag låg i smärtor på britsen så hörde jag hur läkaren en bit bort stod och pratade med sina kollegor om hur illa däran jag verkade vara och att han trodde att jag skulle falla ihop vilken stund som).

Snart fördes jag vidare till kirurg-akuten där jag fick träffa två olika läkare. Minns inte om jag fick något smärtstillande, men under den långa väntan började smärtan lätta lite. Efter några timmar fick vi reda på att de behövde undersökningsrummet till nån annan så jag fick ligga på min smala och hårda brits ute i korridoren istället. Fick så småningom veta att jag skulle röntgas och när klockan började närma sig 10 manade jag på att karin och pontus (som så snällt varit med mig under hela morgonen) skulle bege sig hem.

Innan röntgen kom sjuksköterskan och sa att jag var tvungen att dricka 1,5 liter vätska som gör att bilderna skulle bli tydliga. Jag förklarade att jag är GBP-op och därför inte kan dricka mer än 1,5 dl i timmen. Sjuksköterskan går för att höra med läkaren och återkommer med att säga att det räcker att jag dricker 0,5 liter på 25 minuter. Jag förklarar än en gång att det helt enkelt inte går efter min op. Jag kan inte dricka mer än 1,5dl i timmen. Helt omöjligt med 0,5l på 25 min! Sjuksköterskan lämnar mig då med att jag får försöka...

Lite stressat lyckas jag faktiskt få i mig ca 1,5 dl under de 25 minuterna, men någon halvliter kunde de glömma. Fick dock åka iväg till röntgen ändå och tydligen blev det inte så bra bilder, men tillräkligt för att man skulle kunna misstänka att ett läckage hade uppstått. (Det här får jag dock inte veta förrän långt senare när jag är i Krstd)

Då specialisterna på GBG finns i Krstd så ville Malmö gärna bli av med mig dit och jag fick veta att ambulans var beställd. Den här ambulansen kom inte förrän många, många timmar senare. Har tyvärr inte så bra uppfattning om hur sent de egentligen kom, men skulle gissa på vid fem på eftermiddagen. Då hade jag legat på den hårda britsen sedan lite efter sex på morgonen och egentligen inte fått någon vård alls förrutom röntgen.

Det var trevliga ambulansmän som berättade att de hade haft en lugn dag så att jag inte hade fått transport tidigare var ytterst märkligt. Kom tillslut till Krstd där det snabbt stod klart att jag akut behövde opereras en andra gång. Specialistteamet fick inkallas från Lund och lite innan midnatt bar det av in till operationsbordet.

Minns inte så mycket om vad som hände när jag vaknade upp efter operationen, men en sak som etsade sig fast var hur den norska (eller var det den danska?) läkaren sa att de kommande dagarna skulle bli "spännande". Tyckte att det var ett väldigt konstigt sätt att uttrycka sig på och det är först nu i efterhand som jag förstår att han menade att läget var ganska kritiskt att det "spännande" var om operationen skulle räcka mot mina komplikationer. Något som visade sig senare att det inte gjorde. Fortsättningen om den 3e operationen kommer dock senare

1 kommentar:

Fia sa...

Kämpa på Lisa! Otur men du kommer fixa detta också.