Akut behov av en frys!

Äntligen tillbaka i Lund. Då mamma hade kört mig passade vi på att åka inom City Gross och storhandla så att jag har mat till ett år framåt. Uppe i lägenheten möttes jag då naturligtvis av ett kylskåp som frusit igen och frys (den stora) som slutat fungera och nu stinker mögel. Kylskåpet kunde jag få att fungera någorlunda genom att hacka is, men frysen verkar vara helt död. Så nu sitter jag alltså fast med massa kött som behöver frysas, men ingen frys att frysa det i. Den lilla som ingår i kylskåpet är redan proppfullt. Ingen som har billig frys till salu? Eller som har lite plats i sin egen frys till utlåns tills jag lyckats få tag på en ny frys?

Utöver dessa tekniska bitar så stinker det även på toaletten så gissar att avloppen inte är allt för glada över att ha blivit övergivna i över en månad. Min lägenhet ser dessutom ut som ett bombnedslag då jag lämnade den i stressat tillstånd och i tron att jag skulle vara tillbaka efter några dagar...

återgång till vardagen

I helgen flyttar jag tillbaka till Lund. Ska bli så underbart att få komma tillbaka till en riktig vardag men samtidigt lite läskigt. Förra gången jag försökte komma tillbaka till en vanlig rutin (dvs att åka och plugga med PK) så fick jag ju åka akut till sjukan i behov av operation. Tror inte att det är så mkt risk att något så extremt ska hända igen, men jag har ju fortfarande en del problem för att inte tala om det exakta mat- och drickschemat som jag har fått hålla för att vara säker på att få i mig tillräckligt och utan för långa mellanrum. Sedan känns det ju även lite läskigt med att gå tillbaka till skolan när man har varit borta i en månad. Känns skönt åtminstone att jag kommer när en ny delkurs börjar så att jag inte hamnar mitt i kaoset.

Redan på torsdag ska jag förresten göra en visit till lund för tentagenomgång.

Idag ska jag försöka se till att bli vaccinerad. Pratade med en som sa att det bara skulle vara för mig att åka dit, men jag känner på mig att det inte kommer att bli så enkelt med tanke på att de har brist av vaccin samtidigt som många har bestämda kallelser som säger att de ska få vaccinering idag.

Jag saknar förresten något enormt att gå ut och dansa så när jag frisknat till mer får vi allt se till att gå but och ta en helkväll!

Se mer än det som visas

Efter mina tre operationer med följande komplikationer och efter att ha fått en nål instucken genom min rygg in i lungsäcken två gånger så kan jag inte längre se på sjukvårdstv-serier på samma sätt. När de t.ex. opererar på Greys anatomy brukade jag innan mest tycka att det var spännande och fascinerande, men nu har det blivit mkt mer verkligt för mig. Jag inser den smärta patienterna känner när de vaknar upp. Hur jobbigt det kan vara att vara beroende av syrgas och rädslan över att operationen kanske inte lyckades. Hur det är att ständigt få genomgå nya tester för att gång efter gång få höra att resultaten var negativa.

Jag mår mycket bättre nu, men än finns minnena kvar av de hemska stunder jag gick igenom. Minnen av hur jag grät av smärta, hur allt kändes hopplöst. Troligtvis kommer dessa minnen blekna så småningom, men just nu ger det mig ett nytt perspektiv på sjukvård. Jag hoppas att allt det negativa jag gått igenom slutligen ändå har gjort mig till en mer förstående och bättre människa.

fler tabletter

Borde ha tittat djupare i min apotekspåse igår då jag missade att det var fler piller jag ska ta varje dag. Utöver en tablett med blandade vitaminer, en brustablett med kalk gånger två och en tablett med vitamin B12 så ska jag även ta en tablett med D-vitamin plus att jag i en månad framåt ska ta Omeprazol mot sur magsyra. Det är med andra ord en salig blandning av tabletter jag ska inta. Har inte vågat på mig kalk-brusartabletten än då jag är rädd att den kommer smaka pecka, men de andra tabletterna är ganska ok. Förutom järnet då som är så jäkla stora.

Skulle ha åkt till lund idag, men det blev inställt. Synd, hade faktiskt sett framemot att få träffa folk och besöka min lägenhet. Får bli i nästa vecka istället.

Inga mer sprutor!

Inför min GBP-op skulle man kvällen innan ta en spruta med blodförtunnande medel. De här sprutorna skulle man sedan fortsätta ta de nio kommande dagarna efter operationen. Pga mina extra operationer och att både min mormor och hennes mor dog av blodpropp så har jag dock blivit tvingad att ta dessa sprutor i över en månads tid. Igår tog jag dock sista sprutan och snacka om att det är skönt att slippa. Att sticka in en lång nål i magen och sedan spruta in en vätska som svider flera minuter efteråt, är inte kul!

Nu ska jag istället börja med min nästa fas av medicinska intag: vitaminer och extra tillskott. Ska ta både en tablett som innehåller en salig blandning plus en tablett med vitamin D12. Vid mens ska även jättestora järntabletter intas två gånger per dag. Ska även ta kalktabletter som löses upp i vatten och troligen smakar skit. Det är dock viktigt att kalken och järnet inte tas samtidigt då dessa inte gillar varandra.

Imorgon ska jag till Lund på en snabbvisit. Det ska vara tentagenomgång så jag ska ta mig dit och även passa på att åka inom lägenheten för att kolla att den finns kvar. Sedan blir det dock tillbaka till Åhus igen. Kommer troligen stanna i Åhus till slutet av månaden. Sedan måste jag försöka återgå till mitt normala liv igen.

Svensk

Ibland känner jag mig så otroligt svensk. Man vill vara alla till lags, inte krångla, klaga eller ställa extra frågor. Ibland är det inte så bra att vara så svensk...

Var hos läkaren idag för en check-up efter min permission. Mådde bra och så, men tog upp mina problem med magknip. Fick egentligen inget svar på det av läkaren trots att jag tog upp det även en andra gång. Nu har jag gått ifrån avdelningen med besked från läkaren att skulle det vara något på torsdag så är jag välkommen in, men annars är jag nu utskriven. Kände mig nöjd med det här när jag gick, men nu när jag ett tag senare sitter och tänker efter undrar jag fortfarande över min ömma mage. Känns som att jag hade velat ha något svar, någon förklaring. Kanske att han kunde begärt blodprov eller åtminstone ha känt på magen... Men man vill ju inte verka besvärlig. Vill inte tas för en hysteriker. Det är ju i och för sig inget akut, men känner jag mitt svenska jag så kommer jag inte åka till sjukhuset på torsdag så länge jag inte är döende. Struntsamma om jag då fortfarande har ont i magen.

Jag borde försöka motarbeta den här svenskheten...

Magknip som ställer till det

Imorgon gäller det, ska jag lyckas bli utskriven från sjukhuset efter att ha varit inskriven där i idag exakt en månad! Hoppas verkligen det, men samtidigt har jag haft en hel del problem med magknip under de här dagarna jag har varit hemma. Oftast är det så att jag står ut, men ibland, speciellt när jag dricker vatten, gör det något enormt ont. Lite orolig över vad det kan vara. Senaste röntgenbilden över magen visade att allt såg bra ut så jag hoppas att inget har förändrats. Hoppas då mer på att det är antibiotikan jag äter som fräter lite på magen. Men samtidigt ser jag till att ta den med yoghurt just för att den inte ska drabba magen så mycket. Tycker även att det är konstigt att det är vid vatten som jag får mest ont. Borde ju vara när jag äter. Vatten borde ju smärtfritt kunna rinna förbi det mesta...

Jag ska äta minst 6 mål mat om dagen (varav 2st lagade mål) och med hjälp av noggrann planering har jag lyckats ganska bra. Sämre har det dock gått med vätskan. Både pga av att det inte finns tid till att dricka mer, men även pga den nämnda magknipen.

Lunginflammation

Efter att jag hade skrivit mitt förra meddelande här så började jag må sämre. Fick frossning och hög feber. Tog dock panodil och kände mig bättre. På måndagsmorgonen hade jag dock åter feber och blev rejält illamående. Kräktes som en gnu vilket resulterade i att vi snabbt tog oss till sjukhuset igen. Fick åter flytta in på mitt gamla sjukrum och få näringsdropp. (vilket inte är det lättaste då jag är rejält svår stucken och efter dessa veckor med alla stick så är det nästan omöjligt att sticka mig). Skulle även ta massa blodprov så för att lyckas med det inkallades specialisthjälp i form av narkosläkaren av någon anledning är de proffs på att sticka folk). Han misshandlade min hand lite (för att få igång blodcirkulationen) och lyckades få till ett blodprov. Det räckte dock inte, men han var tvungen att gå. Lite senare kom därför narkossköterskan in och utan att misshandla mig lyckades hon sticka helt rätt och plötsligt var det blod överallt för ingen var beredd på att det skulle gå så snabbt. Fick dock tillslut blodet i alla de olika provrören och droppet kunde kopplas på. Tid beställdes även till skiktröntgen vilket innebar att jag blev tvungen att dricka äckligt kontrast i två timmar innan själva röntgen. Lyckades tvinga i mig 400ml vilket jag fick beröm för trots att en vanlig patient egentligen ska dricka 1000ml.

Efter blodproven och röntgenresultatet kommit stod det klart att jag inte hade något större fel utan en mindre lunginflammation. Fick därför stanna ett par dagar för behandling och kontroll av att behandlingen hjälpte. Så idag, pigg som aldrig förr (eller åtminstone inte sedan efter första OP:n), fick jag beskedet att jag åter fick åka hem på permission. Och den här gången ända tills måndag!

Vätska i lungsäcken

Så har man då varit inlagd på sjukan igen. Fick ju komma hem förra helgen på permission och när jag åkte tillbaka till sjukhuset på måndagen hoppades jag på att bli utskriven. När läkaren frågade hur jag mådde kände jag mig dock tvungen att berätta att jag var väldigt tungandad. Bara jag reste mig upp från soffan så blev jag lika andfådd som om jag sprungit maraton. Hade dessutom väldigt ont i ryggen när jag gäspade eller t.o.m. ibland när jag bara tog ett djupt andetag. Läkaren blev lite orolig och beslöt att lägga in mig igen. Trodde att det bara skulle bli över nån dag, men tiden sprang på då röntgen blev försenad och efter det resultatet visade det sig att jag hade rejält med vätska i vänstra lungsäcken. Tid blev beställt till röntgenläkare (som med hjälp av ultraljud skulle tappa mig på vätskan), men även där fick jag vänta på en tid. När jag äntligen kom dit (panikslagen som aldrig förr! Tänk er själva att få en stor nål in i ryggen och in i lungsäcken) hade jag en sjuksyster med mig som pumpade mig full med smärtstillande och lugnande medel. Trots det kändes det en hel del när de stack mig i ryggen för att ge mig lokalbedövning. Kan avslöja att det blev en del tårar. När det äntligen var över rann det ut en vätska på lite mer än en dl, vilket jag tyckte var mycket. När jag kom upp på avdelningen med min slang i ryggen som ledde till kateterpåsen med vätskan blev dock läkarna besvikna på mängden, men sa att vi skulle ge det tills morgondagen. När det fortfarande inte hade kommit mer vätska då så ville de prova ett experiment som bestod av att jag skulle ligga i sängen med huvudet väldigt lågt och fötterna högt. Det här resulterade i att jag fick ännu svårare att andas, men ingen mer vätska kom. Tillslut fick de ringa efter en ny tid till röntgen och kvinnan som hade satt nålen till lungsäcken sa att hon kunde inte sätta den längre ner utan istället kallade hon på en annan läkare. Den här gången hade jag bara fått en dos smärtstillande och när den här läkaren då började arbeta med sina nålar och slangen (i en tydligen svår region i och med att den andra läkaren inte kunde klara det) så gjorde det så djävulskt ont! När han var klar började snabbt ännu mer vätska rinna ut, men istället för att må bättre hade jag fortf rejält ont och andningsproblem. De beslöt sig därför för att akut röntga mig för att se att slangen kommit rätt. Röntgen gick ut på att jag bl.a. fick en tjock kudde bakom min rygg och när det efteråt skulle ta bort denna fick jag plötsligt jätteont och kunde knappt andas i huvudtaget. Är inte riktigt säker på vad som hände sen, men efter vad jag tror bara var några minuter så piggnade jag dock till och då låg jag med fötterna högt, de tog blodtryck och blodprov på mig samtidigt som två röntgensköterskor, en röntgenläkare, en vanlig kirurg, en av min avdelnings kirurger samt en undersköterska och en sjuksköterska fr min avdelning stod runt mig.

Det visade sig att slangen satt bra i min rygg, men troligtvis hade den kommit åt några nerver som utlöst sådan smärta att andningsfunktionen avstannat. Tillbaka uppe på Aleris (min avd) började det kännas lite bättre och det hade nu kommit 700ml vätska i påsen från min lungsäck! Inte konstigt att jag hade haft svårt att andas.

I och med att allt dragit ut på tiden så var det nu fredag och de ville inte skicka hem mig samma dag som det här hade hänt. Det blev därför till att åka ner på kirurgiska avdelningen som jag legat två andra helger på och som är jobbiga då det är många väldigt sjuka patienter och överstressad personal. Blev dock lovad att det kunde bli tal om permission redan på lördagen, men när läkaren väl dök upp då så ville han ha kvar mig till söndagen för blodprover och om de var bra så kunde jag få gå hem.

Idag skulle de då ta dessa blodprover, men då visade det sig att läkaren inte hade kryssat i vilka prover som skulle tas. Sjuksköterskorna fick därför utifrån mina journaler gissa sig till det och när resultatet kom skulle de ringa upp läkaren, men då svarade han inte. Istället ringde de därför upp en annan av mina läkare (som inte hade jour och som dessutom inte hade jobbat under hela den veckan jag hade legat inne för mina lungproblem). Det hade visat sig att mina resultat visade på lägre blodvärde än tidigare samt högre sänka som är infektion/inflammation i kroppen. Två dåliga ting alltså. Som tur var tyckte dock läkaren att det inte var så farligt så jag fick gå hem ändå, men ska tillbaka imorgon. Hoppas jag äntligen kan bli utskriven då, men med min vanliga otur så lär jag väl få stanna på sjukan. Bör kanske flytta dit lite möbler och sätta upp lite tavlor så att det blir lite mer hemtrevligt?

Ångesten som gräver inom mig

Borde skriva om omoperation 2 då jag tidigare bara hade tillfälle att berätta om första omoperationen, men just nu har jag varken tid eller lust. Just lust är något jag egentligen inte har för någonting. Går omkring hela dagarna med trötthet, illamående och ångest. Jag får inte i mig den mängd vätska jag borde trots att jag verkligen tvingar mig själv och inte gör något annat än dricker. Illamående blir jag så fort jag tar minsta lilla klunk av en soppa eller något annat än vatten. Men ångesten är det värsta. Först och främst är det all ångest över om jag någonsin kommer bli helt återställd. Det känns inte så nu. Det var ändå nästan två veckor sedan senaste op:n och ändå mår jag så här. Har dessutom ont i ryggen och är väldigt tungandad. Den andra sortens ångest är över att jag på sätt och vis och åstadkommit det här mot mig själv. Om jag aldrig hade gjort första op:n så hade idag varit en helt vanlig dag. Jag hade mått helt prima utöver några kilon för mycket. Om jag hade vetat det jag vet nu hade jag aldrig gjort operationen och jag blir bedrövad på mig själv att jag inte brydde mig mer om riskerna i förväg. Fast sedan vet jag ju att jag har haft en enorm otur. En stor majoritet som gör GBP-op mår hur bra som helst redan dagen efter, men tyvärr måste någon bli den där lilla procenten som det går dåligt för. Jag får bara hoppas att det i längden är värt det. (även om det känns som en framtid som inte existerar just nu)