Omoperation 1

Det är så mycket som har hänt att jag inte ens vet vart jag ska börja.

När nästan en vecka hade gått sedan min gbp-op så tyckte jag att jag mådde tillräckligt bra för att ta mig till malmö och plugga inför den kommande tentan. På onsdagen tog jag mig därför till Karin och Pontus och även om jag inte riktigt var fit for fight så lyckades vi plugga en hel del. Gick sedan och lade oss på kvällen utan att jag upplevde några större problem. Vaknade dock upp lite innan sex (tror jag att det var) på torsdagsmorgonen och hade rejält ont. Tog mig till toan för tänkte att det kunde hjälpa, men efter den dagliga diarrén blev jag illamående och började spy. Smärtorna ökade då drastigt och utöver ont i magen så fick jag väldigt ont i bröstet. Trodde nästan jag höll på att få en hjärtinfarkt. Lyckades med svag röst kalla på Pontus och Karin som låg och sov i rummet bredvid. Efter samtal med sjukrådgivningen stod det klart att vi var tvugna att ta oss till akuten. Vid det här laget mådde jag så dåligt att jag inte riktigt minns allt som hände. Har ett svagt minne hur jag fick hjälp att få på mig kläder och sedan ta mig till en väntande taxi. Snart var vi på akuten där en snäll läkare tog hand om mig. (minns dock att när jag låg i smärtor på britsen så hörde jag hur läkaren en bit bort stod och pratade med sina kollegor om hur illa däran jag verkade vara och att han trodde att jag skulle falla ihop vilken stund som).

Snart fördes jag vidare till kirurg-akuten där jag fick träffa två olika läkare. Minns inte om jag fick något smärtstillande, men under den långa väntan började smärtan lätta lite. Efter några timmar fick vi reda på att de behövde undersökningsrummet till nån annan så jag fick ligga på min smala och hårda brits ute i korridoren istället. Fick så småningom veta att jag skulle röntgas och när klockan började närma sig 10 manade jag på att karin och pontus (som så snällt varit med mig under hela morgonen) skulle bege sig hem.

Innan röntgen kom sjuksköterskan och sa att jag var tvungen att dricka 1,5 liter vätska som gör att bilderna skulle bli tydliga. Jag förklarade att jag är GBP-op och därför inte kan dricka mer än 1,5 dl i timmen. Sjuksköterskan går för att höra med läkaren och återkommer med att säga att det räcker att jag dricker 0,5 liter på 25 minuter. Jag förklarar än en gång att det helt enkelt inte går efter min op. Jag kan inte dricka mer än 1,5dl i timmen. Helt omöjligt med 0,5l på 25 min! Sjuksköterskan lämnar mig då med att jag får försöka...

Lite stressat lyckas jag faktiskt få i mig ca 1,5 dl under de 25 minuterna, men någon halvliter kunde de glömma. Fick dock åka iväg till röntgen ändå och tydligen blev det inte så bra bilder, men tillräkligt för att man skulle kunna misstänka att ett läckage hade uppstått. (Det här får jag dock inte veta förrän långt senare när jag är i Krstd)

Då specialisterna på GBG finns i Krstd så ville Malmö gärna bli av med mig dit och jag fick veta att ambulans var beställd. Den här ambulansen kom inte förrän många, många timmar senare. Har tyvärr inte så bra uppfattning om hur sent de egentligen kom, men skulle gissa på vid fem på eftermiddagen. Då hade jag legat på den hårda britsen sedan lite efter sex på morgonen och egentligen inte fått någon vård alls förrutom röntgen.

Det var trevliga ambulansmän som berättade att de hade haft en lugn dag så att jag inte hade fått transport tidigare var ytterst märkligt. Kom tillslut till Krstd där det snabbt stod klart att jag akut behövde opereras en andra gång. Specialistteamet fick inkallas från Lund och lite innan midnatt bar det av in till operationsbordet.

Minns inte så mycket om vad som hände när jag vaknade upp efter operationen, men en sak som etsade sig fast var hur den norska (eller var det den danska?) läkaren sa att de kommande dagarna skulle bli "spännande". Tyckte att det var ett väldigt konstigt sätt att uttrycka sig på och det är först nu i efterhand som jag förstår att han menade att läget var ganska kritiskt att det "spännande" var om operationen skulle räcka mot mina komplikationer. Något som visade sig senare att det inte gjorde. Fortsättningen om den 3e operationen kommer dock senare

En dålig dag

Idag har jag haft en extremt dålig dag. Började med att jag frös som bara den. Kunde inte få i mig soppan vid lunch och fick springa på toaletten hela tiden för dålig mage. Ringde slutligen till sjukhuset där de rekommenderade mig att sluta äta laktos och allt för mycket fiber. Fick även veta att min tunga var vit för att jag hade fått svamp. Yey! :(

Efter att ha varit iväg med pappa och köpt laktosfri yoghurt (orkade bara några minuter i affären så pappa fick stå i den långa kön medan jag satt i bilen och försökte överleva) och sedan tvingat i mig 1,5 dl yoghurt (på ca 1h) samt två panodil mår jag nu lite bättre.

Johanna ringde mig när jag mådde nästan som sämst och det var faktiskt skönt att prata med henne. När man ligger helt ensam och våndas blir det så lätt att man tänker för mycket vilket ger ångest och slutligen leder till att man mår ännu sämre. Är därför också väldigt glad över att Karin och Pontus gick med på att jag våldgästar dem mellan onsdag-fredag så jag slipper kämpa med både trappor på vildanden samt ensamheten. Vi måste dessutom plugga till tentan på fredagen. Jag hade ju tänkt att idag skulle bli min stora pluggardag, men nu får jag försöka ta igen det ikväll istället.

Lite ångest över hur det ska gå att ta sig till malmö imorgon. Har ju utöver kläder och skolböcker även en del mat som jag måste ta med mig. Har jag då dessutom en dålig dag så kommer det inte bli nådigt.

På bättringsvägar, men långt kvar

Vill börja och tacka alla för ert stöd! Känns skönt då man bli lite extra känslig vid sådana här tillfällen. Nu känns det emellertid som att jag bli bättre för var dag som går. Jag orkar i och för sig bara vara uppe i någon timme innan jag måste lägga mig och vila, men det är bättre än för bara några dagar sedan.

Det värsta är nog egentligen svårigheterna att få i sig någon mat. Har testat mig fram och hittills är det bara filmjölk, vatten och mammas finmixade potatissoppa som har gått ner. Dricker dock alldeles för lite vatten då jag igår bara drack 0,5 liter när jag borde ha druckit minst 1,5 liter... Kämpar för att bättra på det idag.

Ibland blir jag lite deppig och undrar om jag har gjort rätt val, men samtidigt vet jag att det här går över och att i det långa loppet kommer det förhoppningsvis vara värt det. Dock ger det en del direkta konsekvenser som att jag på tisdag missar filmvisningen av Bananas som jättegärna hade gått på då regissören kommer att vara där. Jag kommer även få problem med tentan, men just nu håller jag ändå fanan högt och tänker satsa på att skriva den även om jag inte har någon ork att plugga inför den. Som en smart tjej påpekade så finns det alltid omtentor. Jag ska dock skriva ett mail till min lärare och se vad hon säger. Hoppas bara att jag blir bättre tills lektionerna drar igång igen. Som det ser ut nu så tänker jag dock försöka ta mig till Lund på onsdag eftermiddag så att jag kan sitta och plugga med Karin och Pontus.

Operationsberättelse

För mig har det alltid varit som så att när jag varit väldigt positiv inför något så har allt gått åt helvete, medan om jag är negativ så brukar allt gå bra. Jag borde därför ha hört varningsklockorna ringa när jag glatt kom anlände till sjukhuset och mest tänkte på allt det positiva min operation skulle innebära.

Jag vägdes snabbt in där det konstaterades att jag hade gått ner 10kg sedan jag vägde mig där förra gången (11kg sedan jag började med dietdrycker) och en jäkla massa centimeters runt midjan. Jag fick sedan ursexiga sjukhuskläder att byta om till och fick en säng tilldelad mig. Jag skulle dela rum med en annan tjej som jag träffat tidigare på infomötet. Madde som var ungefär lika gammal som mig. Jag skulle in på op vid 13.00 medan hon skulle in vid 14.30-15.00. Redan på uppvaket efter operationen märkte jag dock att jag var mer påverkad av narkosen och operationen än vad Madde var. Jag fick besök av min systers pojkvän, men kunde bara precis ta emot det fina kramdjuret innan jag var tvungen att gå tillbaka till min säng. Resterande eftermiddag ägnade jag åt att må väldigt dåligt. Jag mådde jätteilla och klöktes hela tiden, dvs höll på att spy hela tiden men det fanns inget att spy upp. Jag klöktes så pass mycket att stygnen som jag hade på magen gick upp och vid varje attack kände jag hur blodet rann längs magen. Klockan hade nu hunnit bli ganska sent (Jag har tyvärr ingen jättebra tidsuppfattning från de här dagarna...) så de ringde efter den läkaren som hade jour. Undertiden jag väntade kom även mina föräldrar och besökte mig, men jag mådde så dåligt att jag inte var vidare mottaglig.

Någon gång på kvällen kom slutligen jourläkaren och gav mig bedövningen innan han sydde igen mina sår. Han ordinerade även något mot illamåendet. Jag blev lite bättre, men under natten var jag tvungen att gå på toa och när jag stod och tvättade händerna kände jag plötsligt mig väldigt yr och ett tag senare upptäckte jag att jag var kall och låg på det hårda golvet. Då jag var yr så tänkte jag inte så logiskt att jag borde larma sjuksköterskorna utan istället tänkte jag att toan låg så nära min säng att jag snabbt ville ta mig till den. Nästa sak som jag minns är att de två nattsjuksköterskorna håller om mig och konstaterar att jag måste ha trillat minst två gånger. Varav jag hade slagit i huvudet så det börjar blöda. Jag fick hjälp till sängen där sköterskorna tog alla möjliga prov och även torkade såret på huvudet och lade is på. Resterande natt kom de varje halvtimme och tittade till mig och tog nya prover. Någon gång under den här sena natten började jag få förfärligt ont i den ena axeln. (att få ont i axlarna är ofta en biverkning av att de under op:n pumpar in massa gas i kroppen för att se att man inte har några läckage). Tillslut började det göra så enormt ont att det kändes som att någon stod med en yxa och högg i mig. Jag fick lite morfin och kunde slappna av lite. På morgonen var jag rejält sliten av allt som hänt under natten och medan alla de andra patienterna (6st + en till som kommit in under kvällen för att hon fått komplikationer av sin operation som hon hade gjort i förra veckan) fick komma ut och äta frukost så fick jag försöka få i mig den lilla filen och juice från min säng. Gick inget vidare utan jag somnade till hela tiden. Jag fick sedan försökte upp och gå lite med två sjuksköterskor vid mina sidor. Till en början orkade jag bara gå några meter, men efter några timmar blev jag lite piggare.

Vid ett fick alla de andra patienterna åka hem, men jag som fortfarande inte kunde stå på egna ben eller få i mig tillräckligt med vätska fick stanna lite till. Mina föräldrar kom lite efter tre och vi pratade lite med läkaren och sjuksköterskorna om jag skulle stanna en natt till eller åka hem. Problemet var att den avdelningen som jag var på stängde på helgen (privata vårdalternativ behöver ju inte bry sig om att det finns sjuka människor även på helger) så om jag skulle stanna på sjukhuset till lördagen var jag tvungen att byta till en annan avdelning där det brukar vara väldigt stimmigt och stressigt under helgerna. Jag och sköterskorna övade därför extra mycket på att hålla mig uppe från sängen längre tider och tillslut lyckades jag hålla mig uppe i över en timme samt äta lite mer av maten. Vi beslöt då att jag skulle åka hem, men att de skulle förvarna den andra avdelningen om att jag kanske skulle komma in där akut i natt om jag skulle må dåligt.

Vid 18-tiden kom jag då äntligen i pappas bil med två stora påsar med olika mediciner och krav på pappa att hon skulle köra jättelugnt hem så att jag inte skulle bli illamående. Färden gick bra och hemma blev jag faktiskt så pass pigg att jag orkade se på idol innan jag somnade i soffan och fick en ganska behaglig natt.

Nu idag vaknade jag tidigt och tog mina smärtstillande (bestående av en morfintablett och två panodil) innan det var tid för frukost. (1,5 dl lättfil och 0,5dl näringsdryck). Har ny bytt till en näringsdryck med lite mer kalorier i, men som smakar hemskt. Filen fick jag därför i mig på ca 45 minuter medan näringsdrycken bara gick ner ett par miniklunkar.

För att hinna med alla de små målen och medicinerna jag ska inta under dagen har jag fått göra en lista med klockslag, men det är svårt att hålla för det tar sådan tid att få i sig de minsta mängderna vilket gör att alla måltider flyter ihop.

Jag börjar bli väldigt orolig inför tentan på fredag då jag inte är så pigg att jag orkar plugga. Tänkte att jag ska ge de idag också, men imorgon måste jag komma igång.

Avslutningsvis vill jag hälsa och tacka till alla er som hörde av er! Ledsen att jag inte alltid kunde svara då jag mådde jag för dåligt.

Kvällen innan OP

Nu har jag precis stått 45 minuter i duschen och skrubbat mig med sprit, eller i det medicinska namnet Descutan. Man skulle ta näsan extra noggrant vilket resulterade i att det efteråt kändes som att jag hade sniffat en liter en sprit. Efter den "mysiga" duschen var det dags för nästa roliga moment. Jag skulle ta en spruta med blodtunnandemedel i magen. Att stå där med en stor nål förmå sig själv att trycka in den i magen var inte det roligaste. De flesta har ju någon spärr mot att skada sig själv och att då dessutom trycka in en lång nål var nog det jag minst av allt ville. Lyckades dock och även om de gjorde lite ont de första millimeterna så gick det snabbt över. 1 spruta avklarad 9 kvar... (ska ta en varje kväll).

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag imorgon kan stiga upp tidigt och skrubba mig än en gång innan jag får skjuts av pappa till sjukhuset. 11.00 ska jag vara där.

Inte långt kvar nu

Oj vad tiden springer på. Kan inte förstå att det redan har gått snart tre veckor av flytande pulverdrycker. Har blivit några enskilda fusk, men då oftast med saker som ej överstiger kalorier eller fett som finns i själva pulvret. Imorgon ska jag dock sköta mig exemplariskt då det är sista dagen innan operationen. Jag måste även hinna med att åka tills sjukhuset och ta nya blodprov, skrubba mig med desinfektionsmedel från topp till tå samt ge mig själv en spruta med blodförtunnande. Har inte varit så orolig för sprutan tidigare, men idag när jag tog fram dem blev jag lite nervös.

När jag vägde mig i morse hade jag sammanlagt gått ner 10kg under de här tre veckorna. Har satsat på att gå ner 11kg innan jag vägs in för operationen och det känns som att jag kan klara det. :)

Förövrigt så är jag fortfarande inte så oroad över operationen i sig utan mest hur den kan påverka mina möjligheter till att plugga inför tentan. Vill verkligen inte missa den!

Framgång

Som jag skrev tidigare så har det börjat bli lite jobbigare med flytet nu, men idag fick jag en belöning. När jag ställde mig på vågen hade jag nämligen gått ner sammanlagt 9kg sedan jag började med pulverdryckerna! Nu är det dessutom bara 5 dagar kvar tills operationen och sedan måste jag i och för sig fortfarande äta flytande kost, men då behöver jag inte hålla mig till dietpulverna. Har redan köpt in vuxenvälling (som jag faktiskt tycker är jättegott!) och sedan ska frossa i smoothies och liknande. Får dock inte bli för mycket socker och fett för då kommer jag att må rejält dåligt.

Jobbig period

Jisses, den här utbildningen blir bara mer och mer intensiv. Nu avlöser inte uppgifterna varandra längre utan de läggs på lager med flera stycken samtidigt. Och någon stanns där emellan ska man hinna läsa kurslitteraturen till tentan... Jag har precis suttit med min grupp och skrivit en rapport på 7 sidor om Rwanda-konflikten och medias skildring av den. Som tur var var jag med i en bra grupp där alla hjälptes åt och vi lyckades även lätta upp stämningen en hel del med olika skämt. Det var en person som jag var lite orolig för i förväg, men det visade sig att jag hade fått totalt fel uppfattning. Bra, jag gillar när jag får mina fördomar motbevisade!

Nu är det exakt 1 vecka kvar tills operationen och jag har kommit in i en jobbig period med flytandet. Vet att det är nu det är som viktigast att jag håller mig till enbart de flytande dietdryckerna, men jag är så enormt trött på dem samtidigt som jag är så enormt sugen på andra saker. (Jag är t.o.m. sugen på sånt som jag avskydde innan!).