Jag har haft Daisy nu i lite drygt en månad och även om hon ger mig mycket huvudbry med så insåg jag idag att jag har kommit att älska denna lilla bruna, håriga varelse. Såg på en tv-serie som handlade om en begravning vilket gav mig en tung klump i bröstet av tanken på att en dag förlora Daisy. Det svåra med att skaffa en hund och öppna sitt hjärta för den är att man vet att den med största sannolikhet kommer att dö innan en själv. I vissa otursdrabbade fall kan det till och med ske alldeles för fort. Jag har varit med om det tidigare och blir nu gråtfärdig av tanken på att behöva vara med om det igen.
The hardest thing is to love and be loved in return,
det är då det gör som mest ont att förlora
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar