Bridezilla slår till

Det här skrivs för att rensa och få ordning på min tankar. Även för att inte explodera. Anledningen är att jag inte får säga någonting till den det egentligen berör. Hon har efter att lyssnat på några av de andra inblandade, men inte lyssnat på mig, valt att säga sin mening och sedan bett om att det ska vara sista ordet. I vanliga fall hade jag inte accepterat något sådant, men nu handlar det om en vän som ska gifta sig och då försöker jag respektera att hon får ha knäppa åsikter och att tiden innan bröllopet ska fyllas av glädje och inte diskussioner. Frågan är bara om man ska behöva ta hur mycket skit som helst bara för att någon vill ha sitt "drömbröllop"?

Saken är den att min vän, vi kan kalla henne Anna, ska gifta sig i början av juni. Hon tillhör de mer konservativa som planerat sitt drömbröllop sedan dagis och som nu kräver att allt ska vara som hon har tänkt sig. Istället för att låta sina vänner ta tag i en möhippa har hon därför valt att utse en grupp av tre personer som ska sätta ihop den perfekta möhippan till henne.

Här uppstår redan problem ett. Planeringsgruppen består av Annas syster och två vänner som vi andra inte känner. Det hade kunnat fungera, men den här gruppen väljer att köra över oss andra fullständigt. De planerar en väldigt dyr möhippa varav vi är fem stycken som förklarar att vi lever under väldigt dåliga ekonomiska förhållanden. Redan ett sådant erkännande känns något kränkande att behöva förklara för främlingar, men vi har ju alla olika förutsättningar. Vi börjar istället ge lite förslag på andra aktiviteter och lösningar som alla skulle ha råd med.

Brudtärnorna (som är planeringsgruppen) lade sitt första förslag sent den 20 januari. Vårt påpekande om att vi inte hade råd samt andra förslag kom igång direkt och fortsatte den 21 januari. Datumet för möhippan bestäms till i början av maj så det är gott om tid även om vissa saker behöver bokas.

Diskussionerna och vad som verkar vara allas försök till att hitta den ultimata lösningen fortsätter, men så den 23 januari får vi ett slag i ansiktet. Plötsligt skriver brudtärnorna att nu har de ett slutgiltigt besked. De dyra aktiviteterna ska vara kvar som en del av möhippan. De har visserligen hittat ett alternativ som är någon hundring billigare, men som fortfarande är dyrt. De föreslår samtidigt att de som absolut inte har råd (tidigare under diskussionerna har de ibland indirekt påtalat att det är vi som inte "vill" då de inte kan inse hur man faktiskt kan ha en dålig ekonomi) istället för att vara med kan fixa med maten under tiden.

Tack för den! Utöver att vi har fått blotta våra dåliga ekonomier, fått våra förslag överkörda och fått besked om att vi som fattiga ska stängas ute från delar av möhippan så ska vi dessutom agera kökspersonal medan de har kul. Återigen kan här påtalas att det inte handlar om en person utan fem stycken som klagat på priset. I ärlighetens namn hade ett par av oss råd med den dyra möhippan, men de kände inte att det var solidariskt att stänga någon ute. Speciellt inte med tanke på att det går att ordna en helt fantastisk möhippa utan att den ska behöva kosta en massa.

Vi fem skrev därför i ett gemensamt meddelande:

Hej! Efter diskussion känner vi att det här inte går att göra på allas termer. Ni är nu tillbaka på originalförslaget, vilket ingen av oss har råd till. Vi har försökt kompromissa men känner inte att vi har blivit hörda. Vi föreslår därför att vi delar på oss: Ni har er möhippa med ---(censurerar i fall bruden på något sätt skulle hitta hit), så hittar vi ett annat datum där vi kidnappar henne och gör saker som vi har råd med. Det känns som det vettigaste just nu - alla blir glada, "Anna"(min ändring av namnet) får två möhippor och alla kan delta på sina förutsättningar. Inga onda känslor alls, men efter ert slutgiltiga besked känner vi att det här är bästa lösningen.

Vi tyckte att det här var den bästa lösningen. Tärnorna ville uppenbarligen inte kompromissa och naturligtvis skulle Anna blir jätteglad för de aktiviteter de planerat, men vi ville inte stängas ute från vår väns möhippa och tänkte därför att den bästa lösningen är att ge henne två fantastiska dagar där allt kretsar kring henne och där hon förstår hur mycket hon betyder för oss. Vem säger liksom nej till en massa kul gånger två?

Vi hade fel. Tärnorna blandade in Annas blivande make som erbjöd att betala för de som inte hade råd. Väldigt snällt av honom, men enormt förnedrande för oss. Inte nog med allt annat så får vi nu dessutom bud om att vi borde ta emot fattighjälp.

Då jag är en av dem som vid den här tiden inte hade råd med den dyra möhippan ska jag ge en förklaring kring hur just min ekonomi har sett ut de senaste åren. Jag är universitetsutbildad med höga skulder hos CSN, men som efter färdig utbildning får hanka mig fram på timjobb. Jag vet aldrig när jobbet ringer in mig och måste alltid vara redo på att tacka ja till jobb med bara några minuters varsel. Nåt som försvåras av att jag har en hund och bor en bit ifrån arbetsplatsen. "Bra" månader får jag ut drygt 10 000. Dåliga månader får jag utan allt ifrån 2000-5000 kronor. Då har jag en hyra på 5000kr exkl. el, internet och försäkring. Jag har även skulder som kräver avbetalning och övriga utgifter. De "bra" månaderna har jag inte råd att njuta utan det lilla jag får över efter räkningarna åker direkt in på sparkonto så att jag överlever de dåliga månaderna. En matematik som skulle slutat på minus om det inte varit för somrarna då jag jobbar som en sate och återigen sätter in allt överflöd på sparkontot istället för att njuta.

Mitt i misären har jag ändå varit stolt över att jag trots allt klarat mig. Att jag inte tillhör de stackarna som behöver gå med hundhuvud och be socialen om nåd.Visst finns det de som bara vill ha allt serverat, men den stora massan vill inte att andra ska betala för dem. För att återgå till möhippan så sade jag nej till Annas pojkväns pengar då jag är stolt över att kunna klara mig trots min arbetssituation, men jag sa även nej för att jag var säker på att vi kunde skapa en fantastisk dag för Anna utan att det skulle behöva kosta.

Vi fem plus en till som solidariskt valde att deltaga i vår dag började därför planera. När man inte har en massa pengar att utgå ifrån krävs det extra mycket planering och vi ville verkligen ge Anna en fantastisk dag. Vi började diskutera teman och aktiviteter som Anna skulle gilla. En av oss fick i uppdrag att kontakta några främlingar som skulle kunna hjälpa oss med en av aktiviteterna som Anna skulle älska! Vi var så glada att hade lagt diskussionerna med tärnorna bakom oss. Anna skulle få två fantastiska dagar och alla hennes vänner skulle kunna deltaga. Då vi sammanlagt är många skulle det inte bli så att det knappt var några som var med på den ena dagen utan vi skulle vara stora grupper båda dagarna.

Men så händer då det som gjort att jag kanske lite elakt har gett det här blogginlägget sin titel. Bridezilla slår till. Som jag har förstått det var det Annas pojkvän som tillslut berättade för henne om splittringen i diskussionerna kring möhippan. Jag vet inte säkert då Anna som sagt inte har pratat med mig om det, men hon pratade med några av de inblandade och jag fick höra att hon var väldigt ledsen över det hela och hur det skulle påverka stämningen på bröllopet.

För min del hade jag lagt det hela bakom mig, det är lång tid kvar tills bröllopet och det kommer finnas gott om folk där så jag behöver inte sitta i brudtärnornas knä och socialisera. Jag kan vänligt hälsa och sedan hålla mer ingående diskussioner med mina vänner. Något jag ändå hade gjort oavsett diskussionerna kring möhippan.

Anna ber om att få prata med oss "utbrytare" och hon och jag bestämmer att vi ska prata efter att vi badat med en annan tjej (min syster som inte är bjuden på bröllopet eller möhippan). Anna och min syster umgås lite innan jag kan komma ifrån jobbet så när jag väl kommer till dem åker vi direkt till badet. Jag känner genast att Anna inte är sitt vanliga jag. Hon känns sur och jag blir obekväm. Efter badet har det blivit sent och Anna måste köra vidare direkt. När min syster inte hör lägger jag därför en hand på Annas arm och säger att vi får prata en annan dag, men att hon inte behöver oroa sig. Hon tittar då på mig med en iskall blick och säger kyligt "Men det gör jag". Sedan vänder hon sig om och går.

Jag får senare höra att Anna pratat med min syster och att hon ser på det hela precis som tärnorna. Att det egentligen inte handlar om att vi inte har råd utan att vi inte tycker att hon är värd en lyxig möhippa.

Jag blir ledsen, men även arg över att hon ser det på det sättet men tänker att det är trots allt hennes dag och vill hon nu ha den dyra möhippan och inget annat så får jag väl ställa upp på det.

Här bör jag också inflika att jag sedan diskussionerna med tärnorna har fått ett vikariat fram till slutet av maj. Min ekonomi ser därför plötsligt ovanligt bra ut även om jag som alltid lever med vetenskapen att det snabbt kan förändras och att jag därför måste spara. (hör till saken att jag riskerar utlasning från arbetet direkt efter sommaren).

Jag tar även diskussionen med en av tjejerna (vi kan kalla henne Alice) som har mycket sämre och ostabilare ekonomi och förklarar att även om jag fortfarande tycker att vår grundidé hade varit bäst för alla så borde vi gå efter Annas önskemål. Det trots att Alice tillhör dem som inte har råd att deltaga i de dyra aktivisterna utan hänvisas till att ta hand om maten. Det är ingen kul diskussion att ta och det blir som med ett sår som läkt, men som man slår upp igen. Det blir mycket svårare att läka den andra gången.

Jag vill att Anna ska vara lycklig och om hon nu själv anser att hon bara kan bli lycklig genom dyra aktiviteter där hon tvingar ihop folk som inte gillar varandra då får det väl bli så. Jag börjar fundera på formuleringar i ett meddelande som jag tänkte skicka till Anna där jag helt neutralt säger att hon nu helt kan sluta oroa sig för mig för att jag kommer deltaga i tärnornas möhippa, men innan jag hinner skriva meddelandet får alla de inblandade ink. tärnorna ett meddelande från Anna. För att göra det rättvist tänker klistra in det i sin helhet (med markeringar på det som jag reagerade mest på):

Hej! Som ni vet känner jag till lite om den konflikt som uppstått kring möhippan, och den splittring som konflikten har orsakat. Jag har fått höra från flera håll att detta inte är något som jag ska behöva reda i, men då det inverkar negativt på min glädje över bröllopet så måste jag. Jag har pratat med några av er, och många andra i min omgivning. Nu känner jag att jag inte orkar prata om detta mer och vill därför bara göra ett sista uttalande. Jag är väldigt ledsen över att den här situationen har uppstått. Det gör ont i mig. Jag och Robin har på grund av detta diskuterat huruvida vi ska genomföra bröllopet, i den form som det är nu, eller inte. Vi har trots allt kommit fram till att vi ska det. Jag vet att jag har olika relationer till er, men undrar ändå över hur det kan ha uppkommit frågetecken kring vad jag gillar och inte, eftersom min syster (som känner mig bäst i hela världen) varit delaktig i planeringen. Jag har dock full förståelse för att ekonomi är ett känsligt och svårt ämne för många, så även för mig. Men jag tycker att sådana frågor bör gå att lösa, till förmån för mjukare värden som gemenskap, vänskap, lycka osv. Min bild av ett bra samhälle är att de som har mer ger till de som har mindre, och så bör det även fungera i nära relationer tycker jag. Jag har nämligen aldrig velat ha en budgetmöhippa, helt enkelt för att jag är självisk i detta. Jag vill ha en spännande, rolig, minnesvärd möhippa och har förståelse för att det kostar. Jag vet inte vilka summor det handlar om, men jag hade önskat att det ekonomiska kunde löst sig på ett bra sätt. Istället verkar splittringen mellan er ha blivit permanent. Ni är alla starka och fantastiska kvinnor som står för era åsikter. Ni är också olika på många sätt. Jag ville ha en möhippa där vi alla skulle kunna träffas och ha roligt ihop, för att ni skulle kunna knyta band mellan er innan bröllopet. Nu har den här konflikten gjort att det kommer bli två tillställningar, vilket alltså är motsatsen till vad jag hade önskat. Det gör att jag oroar mig över hur stämningen kommer vara mellan er på bröllopet. Jag blir även stressad över tanken på två tillställningar eftersom det tidsmässigt inte finns utrymme till det. Jag har fått höra att jag får acceptera läget som det är, för att detta är den enda lösning som finns. Eftersom jag inte vill tvinga någon till något som hen inte vill så kommer jag nu lägga ner detta. Jag ska försöka hantera min sorg och min oro som har kommit ur det här, förhoppningsvis lyckas jag. Jag har förstått på er alla att ert agerande genomgående har präglats av en omtanke om mig, vilket jag verkligen uppskattar. Det är bara olyckligt att utfallet blev motsatsen till vad jag hade önskat. Det här är en redogörelse av mina känslor. Jag vet inte vad ni tänker när ni läser detta, men jag känner att jag måste vara tydlig med vad jag känner. Att inte vara det känns oärligt mot både er och mig själv. Jag vill be er att inte svara något på det här inlägget eftersom jag, med detta, vill avsluta den här diskussionen.

Jag har full förståelse för att det inte är kul att höra att ens vänner inte kan komma överens om ens möhippa, men genom att lägga sig i och skriva det här inlägget har Anna gjort allt mycket värre. Hon har slagit upp gamla sår som nu blir mycket svårare att läka till bröllopet. Hon drar även känsloargument som att möhippans splittring (som hon helt beskyller oss "utbrytare" för) varit nära att göra så att hon ställde in bröllopet och att vi inte förstår henne och vad hon vill ha, så att vi ska känna oss ännu mer uslare än vad vi redan gör över att vi varit tvungna att från första början säga nej till tärnornas möhippa.

Nej Anna, jag har tydligen missförstått helt vem du är för även om jag visste att du inte är någon kommunist så trodde jag inte att du ansåg att en "spännande, rolig och minnesvärd" möhippa enbart kunde skapas genom att betala en massa pengar. Jag trodde att du skulle uppskatta vår mer omfattande planering och verkliga vilja att kunna ge dig en dag som alla hade råd att deltaga i.

Det är en fin formulering som du skriver om att vi borde låta andra betala för oss, men det är inte så enkelt vilket jag hade hoppats att du som socialarbetare kunde förstå. Eller du tror kanske att alla dina klienter tycker att det är kul och enkelt att komma till dig att be om pengar så att de får mat för dagen?

Jag förstår även att du inte orkar diskutera det här mer (du borde inte ha blandats in från första början), men att skicka ett sådant här inlägg utan att lyssna på oss känns för jävligt. Jag blev så förbannad och ledsen för jag kan ta att människor jag inte känner beter sig som tärnorna gör, men att du som är min vän resonerar på det här sättet och inte ger mig någon chans att försvara och förklara, det är svårt att ta.

I slutänden får jag försöka svälja min tunga. Jag vill inte förstöra för dig och din idé om hur det perfekta bröllopet och möhippan ska vara, men just nu är det jag som känner mig djupt sårad och det här evighetslånga inlägget får bli mitt utlopp.